ELVIRA VIGNA: IN ENGLISH – Coisas que os homens nĂŁo entendem (Brasil, Companhia das Letras, 2002, 160p.); Saker som mĂ€n inte förstĂ„r (Sweden, Tranan, 2005, 220p.)

internal files of ‘in english’:
nada a dizer – excerpt
deixei ele lĂĄ e vim – excerpt
a um passo – excerpt
coisas que os homens nĂŁo entendem – excerpt
Ă s seis em ponto – excerpt
o assassinato de bebĂȘ martĂȘ – excerpt

La Bibliofiille (Danish litterary blog) – 16/09/2008

Anders Hedman – Slynglar, Stockholm, 12/04/06 Den brasilianska författarinnan Elvira Vigna har rönt stor uppskattning i sitt hemland. Tack vare det spĂ€nnande bokförlaget Tranan i Stockholm, som framför allt översĂ€tter litteratur frĂ„n andra delar av vĂ€rlden Ă€n de anglosaxiska och nordiska lĂ€nderna, kan vi nu Ă€ven lĂ€sa henne pĂ„ svenska.
Hon introduceras hĂ€r med romanen Saker som mĂ€n inte förstĂ„r, som Ă€r en liten bok som diskuterar frĂ„gor om att komma hem och att fly bort och vad som egentligen Ă€r hemma och borta. Fotografen Nina/Nita har ”flytt” till New York frĂ„n Brasilien efter mordet pĂ„ en vĂ€n till henne i stadsdelen Santa Tereza i Rio. I New York har hon ett förhĂ„llande med Eva och lever ett modernt storstadsliv. Hon kan dock inte göra sig fri frĂ„n sitt förflutna utan kĂ€nner sig tvungen att Ă„tervĂ€nda till Rio för att reda upp och komma tillrĂ€tta med det som varit. Det Ă€r dĂ€r romanen tar sin egentliga början. BerĂ€ttelsen bygger pĂ„ berĂ€ttarjaget Ninas minnesbilder av vad som hĂ€nde för lĂ€nge sedan, ibland i olika versioner, som hon förefaller berĂ€tta för en tĂ€nkt lĂ€sare, men i sjĂ€lva verket berĂ€ttar för sig sjĂ€lv. BerĂ€ttelsens nutid skymtar endast glimtvis mellan scenerna ur hennes förflutna, och dĂ„ hon befinner sig i New York i romanens pro- och epiloger. Detta icke-linjĂ€ra berĂ€ttarsĂ€tt Ă€r inte det effektivaste sĂ€ttet att berĂ€tta en historia pĂ„ om man vill fĂ„ ett hĂ€ndelseförlopp rappt förmedlat för lĂ€saren, men en desto bĂ€ttre berĂ€ttarteknik om det handlar om att skapa en kĂ€nsla för en plats och en tid, och för hĂ€ndelser som pĂ„verkar varandra utan att uttryckligen stĂ„ i ett kausalt förhĂ„llande med varandra. Boken vill visa hur det som skett för lĂ€nge sedan fortsĂ€tter att pĂ„verka mĂ€nniskorna och kommer att fortsĂ€tta göra det om de inte gör upp med sitt förflutna. Det gĂ„r inte fly frĂ„n det förflutna, Ă€r undermeningen i denna roman. Trots att huvudfiguren drivs av sin strĂ€van efter att fĂ„ klarhet i ett tidigare begĂ„nget mord har romanen alltsĂ„ endast den tematiska beröringen vid ett brott gemensamt med raka underhĂ„llningsromaner, som exempelvis Liza Marklunds.
Elvira Vigna förmedlar starka scener ur mer eller mindre bemedlade mĂ€nniskors liv i Rio, en tillvaro vi kĂ€nner frĂ„n filmer som Guds stad, och böcker som En tillrĂ€ckligt vacker dag för att dö av Jeanette Lindblad. Dock Ă€r Saker som mĂ€n inte förstĂ„r lĂ„ngt ifrĂ„n sĂ„ ensidigt mörk som den senare. Det Ă€r just i beskrivningen av staden och förhĂ„llandena dĂ€r som Vigna lyckas allra bĂ€st och dĂ€r hon skapar atmosfĂ€riska mĂ„lningar med djup och kĂ€nsla. MĂ€nniskorna i romanen, dĂ€remot kĂ€nns blekare, och inte alls lika levande, Ă€ven om de Ă€r mĂ„ngfasetterade och nyanserat framstĂ€llda. Det hjĂ€lper inte heller att författarinnan skapar förvirring genom att stundtals kalla Barbosa för hans riktiga namn, stundtals kalla honom för ”Nandos far” och stundtals för ”o Lias far”. Detta mĂ„ vara ett medvetet grepp men gör en inte helt enkel historia Ă€n svĂ„rare att följa.
Jag har inte haft tillgĂ„ng till det brasilianska originalet, men vad jag kan bedöma har översĂ€ttaren Örjan Sjögren gjort ett bra jobb. SprĂ„ket Ă€r en lĂ€ttflytande vardagssvenska som passar berĂ€ttelsen utmĂ€rkt. Det jag dĂ€remot stĂ€ller mig lite frĂ„gande inför Ă€r titeln. Den portugisiska originaltiteln Coisas que os homens nĂŁo entendem kan betyda bĂ„de ”saker som mĂ€n inte förstĂ„r” och ”saker som mĂ€nniskor inte förstĂ„r”. Varför översĂ€ttaren valt den första betydelsen Ă€r lite mĂ€rkligt, för Ă€ven om romanens mĂ€n inte skildras genomgĂ„ende positivt sĂ„ gĂ€ller detsamma dess kvinnor. Gruppen mĂ€n Ă€r inte en enskild mĂ„ltavla för författarinnans kritik av det brasilianska samhĂ€llet. Den bĂ€sta svenska översĂ€ttningen av titeln hade kanske varit ”saker som man inte förstĂ„r”. DĂ„ hade originaltitelns dubbeltydighet behĂ„llits.
En Äterkommande symbol i boken Àr en TV som stÄr pÄ fast ljudet Àr avstÀngt. Stundtals ger denna bok en liknande kÀnsla: figurerna handlar, lever och Àlskar och kopulerar utan att deras liv förmÄr att till fullo engagera lÀsaren. Men lika ofta Àr scenerna i romanen att jÀmföra med en TV som visar en engagerande film. Det Àr dÄ Vigna lyckas fÄ lÀsaren att ryckas med och intressera sig för romanfigurernas öden. Man önskar att författarinnan hade lyckats hÄlla lÀsarintresset pÄ den nivÄn boken igenom. Intresset för att lÀsa mer av Elvira Vigna har dock fötts hos.

Hanna Hallgren – SprĂ„kliga Stenkulor, Stokholm, 04/08/05

PÄ tunnelbanan. TÄget. Bussen. Perronger. Stationer. I sÀngen, soffan, fÄtöljen. Har jag nÀrsynt lÀst Elvira Vignas Saker som mÀn inte förstÄr och nog inte riktigt förstÄtt, men i högsta grad sympatiserat. Med Vignas förströdda och hypnotiska berÀttande.
Vignas kunde vara en sydamerikansk (brasiliansk) syssling till österrikaren Thomas Bernhard. Men dĂ€r Bernhard liksom vĂ€lte omkull sitt berĂ€ttande, spillde över det, i monomani, musikaliskt upprepande – ja, dĂ€r slungar Vignas ut berĂ€ttelsen som stenkulor över ett golv: berĂ€ttar hĂ€r, berĂ€ttar dĂ€r – nej, hĂ€r igen. Far ivĂ€g. DĂ€r dĂ„ och sĂ„ Ă€r alltsammans visst redan hĂ€r.
Jag tÀnker: det Àr inte som att söka skapa bilder av sprÄk, utan tvÀrtom: sprÄk, av bilder. SÄ handlar romanen om fotografen Nita som ÄtervÀnder till sin hemstad Rio de Janeiro efter lÄngliga tider i New York.
Det berĂ€ttas om en man som skjutits ihjĂ€l. I jagform – Nita provar olika berĂ€ttelser. Minnet, sprĂ„ket. Sanningens mĂ„nga möjligheter. SprĂ„ket pĂ„ resa genom huvud och lemmar, Nitasrastlösa resa.
Geografiskt och mentalt. Historiskt. Det personliga helvetet Ă€r att inte fĂ„ asyl i sitt eget huvud. Sedan den resterande vĂ€rlden, det stora stratifierade helvetet: med sjĂ€lvklara passeranden och dito avvisanden. Pass eller piss. NĂ„gonstans ska den egna kroppen pressas in. Helst Ă„terbördas – till vad? En version av berĂ€ttelsen som tĂ„l att berĂ€ttas om. SĂ„ som Saker som mĂ€n inte förstĂ„r tĂ„l att berĂ€ttas om.
Och Örjan Sjögrens översĂ€ttning; ditpenslad sĂ„ att man kan röra vid den pĂ„ tunnelbanan, tĂ„get, bussen. Var du Ă€n Ă€r, pĂ„ sidan 127 stĂ„r det:
“Tillbaka i Brasilien kommer jag /–––/ att tĂ€nka pĂ„ en kvinna som jag en gĂ„ng trĂ€ffade och som satt och lyssnade pĂ„ en brasiliansk sĂ„ngerska som sjöng pĂ„ italienska och som gjorde att hon började grĂ„ta för hon fick henne att minnas en rumĂ€n som hon hade lĂ€rt kĂ€nna i Paris.”

Björn Gunnarsson – Göteborgs-Posten, Stokholm, 03/08/05

Det Àr tur att Tranan finns. Annars skulle man kunna fÄ för sig att den brasilianska samtidslitteraturen bara bestÄr av Paulo Coelhos menlösa allegorier. Det gör den inte. HÀr finns ocksÄ Elvira Vignas vassa roman Saker som mÀn inte förstÄr: en berÀttartekniskt, stilistiskt och metalitterÀrt avancerad historia om Nita, bisexuell fotograf i New York som Äker hem till Rio för att reda ut minnet av en traumatisk hÀndelse i ungdomen.
Nita Ă€r en vandrerska som ger sig av utan att komma fram, som sjĂ€lv “hittar pĂ„ sitt liv”, som genom att fara vilse förhindrar att hon tappar bort sig. Det finns, hĂ€vdar Nita, “en rad liv som man efter hand kan vĂ€lja”. Hennes fĂ€rdvĂ€g Ă€r en rad kringgĂ„ende rörelser för att pĂ„ omvĂ€gar hitta hem till sig sjĂ€lv. Hon Ă€r med andra ord en inte helt okĂ€nd figur i den postkoloniala identitetslitteraturen.
Om en annan av romanpersonerna, offret för grundintrigens fatala vĂ„daskott, heter det att “han berĂ€ttade för att se om han utifrĂ„n lyssnarens reaktion kunde förstĂ„ vad det var han sjĂ€lv berĂ€ttade”. UngefĂ€r sĂ„ fungerar ocksĂ„ Nitas berĂ€ttelse, författaren lĂ„ter hennes berĂ€ttarflöde i jagform bli som en vandring, med mĂ„nga avkortningar och genvĂ€gar, utvikningar och omtagningar. SprĂ„ket Ă€r ömsom lakoniskt konstaterande, ömsom som en medvetandeström över en halv sida, trots att det nĂ€stan enbart Ă€r deskriptivt. Ibland kan detaljfixeringen fĂ„ drag av Proust, som nĂ€r arkitekturen i det hus dĂ€r brottet begĂ„tts beskrivs ur alla tĂ€nkbara aspekter. Alla förskjutningar, synvinkelförĂ€ndringar och prismatiska brottytor gör att hela romanen blir som ett kalejdoskopiskt pussel, dĂ€r helheten bara framtrĂ€der nĂ€r alla bitar skakats om ordentligt.
Som en motsÄng mot denna nomadiska, stackatoartade men ÀndÄ mjuka prosa ljuder stycken och citat ur Camoes hjÀltedikt Lusiaderna, den portugisiska kolonialismens Odyssé. Förflutet och nÀrvarande tycks existera samtidigt.
Nita har fÄtt i uppdrag att illustrera artiklar om 500-Ärsminnet av Brasiliens kolonisation, och hennes berÀttelse blir ocksÄ en bild av nationens sociala och kulturella nulÀge: frÄn Rios favelor med dess blandning av konstnÀrlig medelklass och kokaindealande gangsterligor, till slumstÀderna och turiststrÀnderna i det fattiga nordost. Boken ger dessutom indirekt en stark bild av den brasilianska machismon: konsekvenserna av mÀns makt och mÀns handlande Àr dess verkliga tema. Som sagt, det Àr tur att Tranan

Jonas Thente – Dagens Nyheter, Stokholm, 02/08/05

Kvinnan heter Nina och har sin bakgrund i Rio de Janeiros halvslum. Hon har bott i New York ett tag. Nu ÄtervÀnder hon för att fÄnga sitt hemland i en enda talande bild, och fÄnga sin egen historia pÄ köpet. NÄgonting hÀnde nÀmligen, som fick henne att resa i vÀg frÄn Brasilien. Ett brott har begÄtts, en död kropp ropar pÄ förklaring.
BerĂ€ttaren Nina snirklar sig fram sin egen och landets förflutna och nutid. SjĂ€lvklart kan man inte ta en bild av en 500-Ă„rig nation. Lika lite kan man berĂ€tta sin egen historia. Men med omtagningar, perspektivförskjutningar, bilder och motbilder som hjĂ€lp – fĂ„r Vigna fram det splittrade panorama hon Ă„stundat redan frĂ„n början.
Elvira Vigna vill, nog likt sÄ mÄnga andra, likna föregÄngaren och mÀstaren Clarice Lispector. Det klarar hon inte, men ibland Àr ett försök gott nog.
Vad Vigna Àr bÀst pÄ Àr de mer journalistiskt prÀglade scener dÀr mÀnniskor möts pÄ var sida sprÄk-, klass- och könsbarriÀrerna. Hon hÄller fram brottstycken av en nation med sÄ nattsvart historia att det enda som ÄterstÄr Àr att rycka pÄ axlarna Ät den och lÄta livet gÄ vidare.
De antikt modernistiska handgrepp Vigna anvĂ€nder för att fĂ„ fram sin poĂ€ng kĂ€nns inte sĂ€llan mer manierade Ă€n pĂ„kallade. Men att “Saker som mĂ€n inte förstĂ„r” inte helt övertygar, innebĂ€r bara att nyfikenheten pĂ„ Vignas övriga verk vĂ€xer. Enligt uppgift Ă€r denna roman en av fyra som kretsar kring kvinnor som begĂ„r brott. Jag skulle gĂ€rna lĂ€sa Ă€ven de övriga tre pĂ„ svenska.

Professor Tom Moore, University of New Jersey – Brazilmax magazine, August/2003

The naĂŻve browser in a Rio bookstore might see the title of this slim novel and mistake it for one of the plethora of self-help/therapy/relationship volumes often addressed to the modern woman. And indeed Nita, the narrator, gradually (very gradually) lets the patient reader into the web of relationships centered around the house in Santa Teresa where Aureliano (Lia) was shot. The motivation and identity of the killer are unclear to the reader for much of the narrative (who was the man who was shot? who shot him? how? why?), as Nita comes to grips with the events of that day. Though the central axis of the book is a killing (a murder?) the real trajectory of the novel is Nita’s return to Rio and Santa Teresa after the tragedy propelled her to a life in New York.
Nita’s tale requires a patient listener, one who is willing make the journey with her towards her acceptance of her past. Her description (descriptions) of the events, the places, the people are full of detail, but the details critical towards our understanding of her psychology emerge slowly, if at all. There are things that she is unwilling to share, and unwilling to face. Nita is blocked, obsessively turning over the past, revisiting paths, roads, and intersections over and over again. And so as she moves through Santa Teresa in her imagination the reader is taken block by block, almost step by step, up the hill from Lapa into the neighborhood. We perhaps learn more about Nita’s neighborhood than we do about her, about the dynamics of a place that is one of the few spots in Rio where the houses of the middle-class are up on the hill next to the favelas. As Nita reveals more about her past, we also learn more about the entrance of drugs in the bairro, the discreet traffic that goes on along Avenida Almirante Alexandrino.
The mood of the novel is bleak, gray, depressing – no colors, scents, music, dance – a realistic Rio that is not para o inglĂȘs ver (for tourist consumption) – the Rio of the drab offices along Rua Riachuelo, of the joyless coupling of older men and younger women for money or for interest in grubby hotels in Lapa, of complicated relationships, fathers with children from a previous marriage. A black-and-white place, not technicolor, like the dirty white of the arches which take the trolley into Santa Teresa. And still a place to which Nita is compelled to return.
Nita is a photographer, and so a smaller part of the foreground of the story is how she will present Rio (and Brazil) to non-Brazilian eyes, as she sells her images to a foreign magazine “focused on positive values,” a Japanese magazine (with an English name) that needs a cover to sum up 500 years of Brazil. Elvira Vigna’s Rio is not focused on positive values, there is no beach, no sun, no sea, but a grittily realistic depiction of “life as it is” to use Nelson Rodrigues’ term. Her style is accessible, not slangy, but absolutely vernacular, a spoken style, and yet she creates a compelling portrait of a person, place and time, one that you may find hard to put down.