ELVIRA VIGNA: IN ENGLISH – Coisas que os homens nĂŁo entendem (Brasil, Companhia das Letras, 2002, 160p.); Saker som mĂ€n inte förstĂ„r (Sweden, Tranan, 2005, 220p.)

internal files of ‘in english’:
nada a dizer – excerpt
deixei ele lĂĄ e vim – excerpt
a um passo – excerpt
coisas que os homens nĂŁo entendem – reviews
Ă s seis em ponto – excerpt
o assassinato de bebĂȘ martĂȘ – excerpt

Cose che gli uomini non capiscono – Riassunto per Patrizia di Malta:

Narrazione non lineare in prima persona, in cui Nita, la protagonista, ù una fotografa brasiliana bisessuale di mezza età che vive a New York con Eva, modella e cameriera in un locale di Brooklyn. E’ fuggita dal Brasile anni prima, in crisi esistenziale e in seguito a circostanze misteriose, coinvolta (lo si scopre a metà libro) nella morte del figlio del suo ex-amante; morte che la famiglia della vittima ha messo a tacere. Nita deciderà di tornare in Brasile per saldare i conti e capire cosa sia realmente successo, andando alla ricerca degli stessi luoghi e persone frequentati all’epoca della tragedia.
La grande sfida del libro non Ăš la scoperta dell’assassino ma coinvolgere passo passo il lettore nei ricordi e nelle contraddizioni di Nita, esasperata dai condizionamenti e dalle “cose che gli uomini non capiscono”. Priva di legami affettivi o professionali, straniera a New York e sradicata a Rio, la protagonista non si incasella in nessuno dei clichĂš abituali per le donne della sua etĂ , sia nella vita reale che in letteratura. Con il suo linguaggio asciutto e crudo, Nita Ăš uno dei personaggi femminili piĂč insoliti della letteratura brasiliana degli ultimi anni. Altro grande pregio Ăš la descrizione dettagliata, attraverso lo sguardo da artista di Nita, del fascino delle atmosfere dei quartieri di Soho e Greenwich a New York, simili a quelle decadenti e romantico-bohemien-malavitose di Santa Tereza e Lapa, a Rio de Janeiro.

---

Chapter 1:
(trans. David Lehmann)

“It’s been a while now, and it’s the kind of stuff that you tell and then tell again until you forget what you were trying to say, not that I ever knew.  Because this is one of those things that you never know quite well what it is, you just want to say it, it means something, which is already a lot in a world where so few things actually mean something. Well, it’s one of those things, then. And it’s been quite a while, now. But I was in New York and I’ve kept coming back to this city so many times, later on, to the point that there was nothing else about that New York, the first one, in the other New Yorks that I piled up upon it. So this is what is left. A tale, an affair, something that I can tell myself, without thinking about it, like running on auto-pilot. And this is the sole surprise: something that was so moving today is told like this, on auto-pilot. And I tell it like a beginning, a prologue for something that is yet to come, because in this morning, so similar to other mornings, with my wool coat that I can’t stand to look at, I still think that something’s brewing, something’s about to happen. Maybe at the party tonight. But now, because I have to start, I try to remember once more her face that made a moaning “yes” sound – and what’s coming to my mind I don’t know anymore if it’s what her face was, or if it’s me, setting up a face, a restoration of a renaissance painting, for that much I know: she was chubby and pink, renaissantist. Although she was from Brooklyn. I told her I loved the XVI Century.
She moaned.
I feel like laughing when I remember, that moaning sound with her blank look. XVI Century? I was talking in roman characters to an american woman from Brooklyn. I was, just as I always am, mocking. (…)

---

Capitolo I
(trad. Pratizia di Malta)

(…) A quei tempi stavo facendo una ricerca nelle biblioteche americane per i 500 anni dalla scoperta, giĂ  con l’idea di sfruttarla, dopo, in qualche illecito per la commemorazione dei 500 anni brasiliani, chi non ha commesso qualche illecito per i 500 anni? Bene, io sĂŹ. In quel primo giorno con Eva parlai molto, mi stava proprio dando gusto chiamarla asina senza usare la parola asina ma i suoi sinonimi: astrolabi, monsoni e Genovesi; altri ha, ha. Quando mi stufai diedi un morso, non a lei, non ancora, ma al sandwich con cipolla.
E allora dissi ih, cipolla, fingendo di non sapere che c’era della cipolla nel sandwich che mangiavo tutti i giorni, tutti i giorni lo stesso. Lei dice che anche a lei non piace la cipolla e io continuo il mio gioco: a me piace. A me piace, dissi. E aggiunsi:
“Il problema ù l’alito”, e le diedi un’alitata in faccia.
Lei ride, disorientata. Mi piace, mi piaceva, quando rimaneva disorientata, guardando intorno, non fu tutto soltanto uno sfottĂČ, certe cose mi piacquero veramente. E continuai, quel primo giorno, implacabile come sempre e come sono sempre stata:
“La vela rotonda.”
Lei mi lancia un altro sguardo da pesce e io le spiego, dolcissima, che la vela rotonda in realtĂ  era quadrata, roba da portoghesi, come mai si dirĂ  roba da portoghesi in inglese.
Lei mi chiede cosa farĂČ quella sera. Volevo andare fuori a bere, e siccome non me ne fregava niente, pongo fine al nostro giochino: se vuole venire anche lei. Lei vuole. Allora vai a prepararti. E lei si alza in piedi, chiudendo pudicamente la vestaglia bianca.
E’ una di quelle cose belle che ci sono state, la mensa vuota, mi ricordo di lei che se ne va, il culone grosso sotto alla vestaglia bianca e ricordo come la mensa mi piacesse di piĂč vuota, come diventava di solito a quell’ora. Le sedie ora mute, dopo avere strisciato in continuazione, per tutto il giorno, sul pavimento di piastrelle. E l’audio anch’esso muto del televisore che, con il volume azzerato per tutta la giornata, soltanto adesso gridava il suo silenzio, adesso che tutti gli altri suoni erano scomparsi, con la mensa vuota. Era tardi. Il ragazzo aspetta me per potere andare via, tutti i giorni la stessa cosa. Un primo sandwich, e poi un altro. A quei tempi, ormai verso la fine, lui acconsentiva a darmi il sandwich come lo volevo io, e lo volevo cosĂŹ da tanto, ma lui mi obbligava, caldo o freddo? con sottaceti o crauti? aperto o chiuso?, lo mangia subito o lo porta via?, e io rispondevo, fino all’ultimo ho risposto. Ma alla fine, il secondo sandwich – non il primo, ma il secondo – lui acconsentiva a darmelo senza chiedermi come lo volevo, ma aggiungeva, cosa bevi? come se ci fosse qualche differenza fra un liquido dolce gassato o l’altro. Io compivo il rituale, obbediente: freddo, sottaceti, chiuso, ma alla bevanda mi bloccavo, cosa bevi, e io restavo lĂŹ a guardarlo, perplessa, quasi nel panico, cosa bevi. Non vendevano alcool, come stabilire delle differenze se non vendevano alcool?
Quel primo giorno, Eva uscĂŹ ancheggiando e io chiesi il secondo sandwich perchĂ© volevo far vedere al ragazzo che tutto era uguale al solito e per la prima volta dissi crauti. Chi l’aveva ordinato? Chi c’era al telecomando?
Io, idiota. (…)

---

Kapitel 1
(översĂ€ttare: Örjan Sjögren)

(…) Och nĂ€r jag till sist vĂ€l gav mig av, inte bara frĂ„n matsalen, utan frĂ„n gatorna med de svarta sopsĂ€ckarna och de neonblinkande vattenpölarna, nĂ€r jag gav mig av frĂ„n det gamla lĂ€genhetshuset och den bullriga gamla hissen, dĂ„ borde jag ha fĂ„tt en snilleblixt och sagt:
”Men Eva, det hĂ€r Ă€r ju bara fortsĂ€ttningen pĂ„ vĂ„rt första samtal, dĂ„ du avbröt mig mitt i meningen. Att det var rundseglet, som du numera redan vet, som gjorde Ă„terfĂ€rden möjlig, det var det som var portugisernas stora bedrift, sabba resan för allihop. FarvĂ€l, dröm om att fara, fara och aldrig Ă„tervĂ€nda mer. Det Ă€r det det handlar om. Jag har Ă„tervĂ€nt, jag ska Ă„tervĂ€nda, jag Ă€r pĂ„ vĂ€g att Ă„tervĂ€nda.”
Men jag var inte i form för snilleblixtar nÀr jag gav mig av i tron att jag ÄtervÀnde till mitt land för gott och misstog mig, för dÀrifrÄn ÄtervÀnde jag hit och hÀrifrÄn ÄtervÀnde jag dit innan jag ÄtervÀnde till denna plats och nu vet jag inte om det Àr hÀr jag Àr, eller dÀr, som CamÔes skulle sÀga. Och det enda verkliga hÀr Àr min gamla yllekofta som har börjat noppa sig och som jag sÀtter pÄ mig varje morgon och som jag inte kommer ihÄg lÀngre om jag brukade ha pÄ mig redan dÀr, men antagligen inte. Antagligen hade jag pÄ mig en annan, för allt det dÀr Àr mycket lÀnge sedan.
SĂ„ det hĂ€r fallet, ”Prologen”, som sĂ€kert inte ens Ă€r nĂ„gon riktig prolog, för det finns alltid ett före och ett före före, men det hĂ€r fallet vill jag hur som helst försöka berĂ€tta som om det hela började just den dĂ€r dagen, dagen dĂ„ jag fick för mig att be Eva följa med ut och ta ett par glas bara för att fĂ„ roa mig pĂ„ hennes bekostnad, av leda, av elakhet, en invit gjord i en skolmatsal som skulle ha varit bĂ€ttre utan henne, om den varit tom, det Ă€r sĂ„ jag börjar, den dĂ€r dagen, vi bĂ„da pĂ„ gatorna, men det Ă€r inte sant. NĂ€r jag Ă„tervĂ€nde hit, som jag gjorde, trodde jag i sjĂ€lva verket aldrig att jag skulle Ă„tervĂ€nda för gott. Jag köpte en tur-och-returbiljett, jag hade en tur-och-returbiljett. Med andra ord, jag Ă„tervĂ€nde, jag sa att jag Ă„tervĂ€nde, till och med för mig sjĂ€lv sa jag att jag Ă„tervĂ€nde och jag tog farvĂ€l av allting, av gathörnen, av soporna, men i fickan hade jag en tur-och-returbiljett, en plan B.
Men den dÀr dagen gick Eva och jag ut pÄ stan tillsammans och strövade omkring pÄ de regnvÄta gatorna, hÀngde efter andra som rörde sig hemtamt pÄ gatorna och gick med stora steg medan de pratade och skrattade och sedan nÄgon gÄng framÄt vad vet jag en grupp japaner framför oss och jag slÀngde ur mig nÄgot pÄ skÀmt, för dialogen gick trögt.
”Har du tĂ€nkt pĂ„ att shorts alltid ser för vida ut pĂ„ japaner?”
”Uh-huh.”
Det var sommar i New York. Backen pÄ Femte som avtecknade sig mot New Yorks blodröda sommarhimmel, allt var inte dÄligt, det fanns saker som jag gillade.
Japanerna som gick framför mig och Eva den dÀr kvÀllen hade just kommit ut frÄn nÄgon trÀningslokal och en av dem slog emellanÄt med en racket i luften, en dödande smash, vinandet avbröts av obegripliga, japanska, skrattsalvor.
Eva ville Äka med mig till Brasilien, hon ville Äka nÄgonstans vart som helst, i den amerikanska tron att det bara Àr att Äka nÄgonstans vart som helst i vÀrlden sÄ ordnar sig allt och man tjÀnar en massa pengar pÄ de infödda. Nu var det Brasilien som gÀllde för hon hade upptÀckt att jag var brasilianska, men det kunde lika gÀrna ha varit Pago-Pago. NÀr vi senare den dÀr första kvÀllen sitter i min lÀgenhet börjar hon snyfta. Hon har druckit för mycket och nu sitter hon och snyftar och för varje snyftning föll axelbandet ner ytterligare en bit. Och hon sÀger:
”Ta med mig till Brasilien! Ta med mig till Brasilien!!!” detta pĂ„ engelska – och just dĂ„ tĂ€nkte jag och tĂ€nker fortfarande att det var första gĂ„ngen i vĂ€rldshistorien som den frasen yttrades pĂ„ engelska, jag tror ljudvĂ„gorna fortfarande finns kvar dĂ€r och hĂ„ller pĂ„ att förĂ€ndra atmosfĂ€rens fysikaliskt kemiska förhĂ„llanden för all framtid. Jag kunde bara skratta, sĂ„ jag skrattade.
DÄ gick jag och satte pÄ kaffevatten och hon frÄgade om jag hade decaf, det Àr nÄgot jag alltid har förundrat mig över hos dem, denna förmÄga att till och med med ögonen fulla av tÄrar och rinnande nÀsa fortsÀtta att tÀnka snabbt vad man vill och inte vill, och hon ville ha decaf. Precis som hon senare alltid ville ha spenatquiche, rÄsocker och giftfria tomater frÄn amishsekten. Och det Àr den andra anledningen till att jag satte mig pÄ planet, det första, fast det första var det egentligen inte, det dÀr, som fick mig att Äka tillbaka, första Äterresan. Det var, förutom allt annat, för att jag ville göra just det som jag gjorde sÄ fort jag steg av planet, klockan Ätta pÄ morgonen medan solen sken in genom fönstret pÄ flygbussen och det enda jag tÀnkte pÄ var att sÀtta mig ner vid nÄgon kioskservering och be att fÄ en sÄdan dÀr rÀkempadinha eller en varmkorv med rikligt med sÄs. Och en bira.
Innan Eva kom pÄ att jag var brasilianska trodde hon att jag var tyska. Det berÀttade hon för alla vi trÀffade men hon höll inne med min förklaring till denna missuppfattning, den löd sÄ hÀr: jag talade, eller rÀttare sagt jag talar en förbittrad engelska som gör den tyskklingande.

Förbittringen: utflykten, till exempel. En gĂ„ng jag kommer inte ihĂ„g nĂ€r frĂ„gade man mig om jag ville följa med pĂ„ en utflykt i skogen. En öde park strax utanför stan. Vi gĂ„r i samlad tropp lĂ€ngs strandkanten till en sjö, dĂ€r inte heller nĂ„got liv gĂ„r att se, dĂ„ kommer en andfamilj, med ungar, vandrande förbi oss och jag strĂ€cker ut en hand för att fĂ„nga en av dem, men bara jag. De andra krympte ihop och stod orörliga för att inte inkrĂ€kta pĂ„ Ă€ndernas territorium, ett försiktigt klander för min Ă„tbörd, förlĂ„tlig endast dĂ€rför att jag Ă€r en primitiv varelse, som gjorde vad jag gjorde av okunskap. MĂ€nnen och kvinnorna i gruppen hade fĂ„tt ett förstenat leende pĂ„ lĂ€pparna och lĂ€t fĂ„glarna tĂ„ga förbi innan de Ă„ter började röra sig. OtillĂ„tna kontakter. NĂ„gra dagar senare talar jag med en granne och blir uppiggad – utan tvekan en följd av att man tidigare hade bjudit med mig pĂ„ aktiviteten i den öde parken – och lĂ€gger handen pĂ„ hans axel. Mannen drar ihop sig med samma förstenade leende, jag, djuret av en annan art som han tillfĂ€lligtvis och besvĂ€rat sĂ„g sig tvungen att leva samman med.